Detta inlägg kommer att handla om en liten berättelse som jag har skrivet. Hoppas att ni gillar den. Den är påhittad av mig.


" MARIE"


Det var en ny dag, och Marie hade inga förväntningar på den här dagen heller, för de var väl som alla andra dagar. Håret var nytvättat, och hon hade valt ut det hon skulle ha kvällen innan. Viktigt var att passa in. Men Marie var inte som de andra tjejerna i klassen. Hon var tjock, rödhårig och hade skonummer 42. Men som hon drömde om att se ut som de andra tjejerna, som redan hade killar. Men inte Marie, hon hade ingen kille då hon vart retad varje dag i skolan.

Den här dagen var stor, för alla i klassen hade skrivet en uppsats om hur livet på landet kunde vara, som var en hemläxa.  Marie bävade, och hon visste redan hur hennes uppsats skulle ses som. Alla skulle skratta åt henne. Hon visste det redan. Så kom stunden då det var hennes tur. MARIE säger fröken. Marie tar långsamma tunga steg fram till frökens kateder. Nu var stopp. Marie kände att alla nerver stod på spel, och det vart knäpptyst i hela klassen. En synål skulle eka i detta ögonblick. Marie hämtade andan, för nu var det dags. Hela livet stod ju på spel. Hur skulle livet se ut efter denna uppläsning. Skulle alla skolkamrater reta henne ännu mer eller?

Marie hade läst färdigt och det vart knäpptyst i klassen. Inte ens ett andetag hördes vid denna stund. Marie hade INTE skrivet om livet på landet, utan hur hennes mobbning av hennes skolkamrater kändes i ord. Ord som tog, ord som visade värkligheten, och det värkliga livet ute i utanförskapet av hennes kamrater. Tiden stod still, och tystnaden varade i flera minuter. En evighet kändes det som för Marie som inte visste hur hennes kamrater skulle ta hennes ord, ord för ord. PLÖTSLIGT bryter någon tystnaden med att applådera, och så applåderar alla hennes skolkamrater. Fröken blir ställd men applåderar till sist åxo.

Marie känner lycka för första gången, och att få vara med i gänget.

Efter denna uppsats, så har Marie både vänner och killar. Marie var ärlig och lät sina känslor komma fram i ord och tanke. Med detta vart Marie 1 av gänget, och de andra lärde sig en hel del om hur det kan vara att bli mobbad.


Så med detta inlägg vill jag naturligtvis säga något. Jag har skrivet den påhittade historien själv, men vill säga att vi ALLA behöver respekt. INGEN ska behöva känna sig utanför, vare sig dom är tjock, smal, rödhåriga eller nåt annat, för vi alla ÄR värda massor av kärlek. Tack för ni tog er tid att läsa mitt inlägg med den påhittade historien.

Ha en fortsatt jättefin kväll nu alla fina, och KRAM från mig!





Kram på er! :-*