När jag var liten fanns det en tant som hette Gullan. Hon var värkligen som en Gullan för gud så gullig och go hon var då hon ALLTID bjöd oss barn på en massa gosaker. Så naturligtvis låg hon bra till hos oss barn. Men för att komma till Gullan var man tvungen att gå igenom en skog först, och ni kan ju bara gissa hur roligt vi ungar hade där på stigen där vi flamsade å skrattade under tiden tills vi kom till den gulliga GULLAN.

Här är stigen som jag gick på som liten som ledde till den gamla tanten. Men se ibland så dök det upp ett gäng ungdomar som hade mopeder och då jädrans vart vi barn rädda. Mitt hjärta klappade så jag trodde jag skulle svimma. Kommer ihåg den gången då den ena killen i gänget frågade om jag hade en cigg. Herregud, nu var jag riktigt nervös, och så blyg som jag var då, så skakade jag fram ett tyst nej samtidigt som jag tittade ner i backen. Oj så mitt hjärta bultade den gången, men killen drog i väg med sin moppe så vi barn kunde fortsätta vårt äventyr. Gladast vart jag.

Vår lilla utflykt till tanten var rätt lång, och mycket spännande var det att se efter vägen.


När vi väl var framme så hade ALLTID tant gullan en massa nygräddade bullar färdiga till oss. Så här bakefter så kan jag fortfarande minnas doften av bullarna som man mötte upp redan ute i trädgården. Det luktade sååååå gott. OCH DOM smakade gudomligt. Men sen då vi skulle gå hem, då sprang vi. För tänk om vi skulle stöta på de stora grabbarna igen. Så f-n så vi sprang. sen hade vi ju åxo hört talas om fyllgubbarna som höll till i skogen. Tänk om dom skulle ta oss barn.

Men nu är tanten död. En dag då vi skulle besöka henne så var dörren stäng. Även nästa dag...och nästa, så då förstod vi något hemskt hade hänt. Vår lilla Gullan, vår tant allas lilla tant fanns inte mer.

Tänk om man kunde frysa ögonblick?? Bara tänk om..

Jag försökte att fånga ett moln igår, men inte. Så livet är som ett moln.


Tiden går vidare  och nu har jag haft min lilla paus här framför min dator en stund. Det gäller ju att fånga ögonblicken så nu tänkte jag fortsätta mitt äventyr ute i trädgården. Tror jag tar med mig kaffekoppen ut och njuter en stund. Hoppas bara inte våra arga getingar dyker upp då jag mår som bäst. Dom har en förmåga nämligen att älska mig. Så konstigt. Kan dom inte ta sitt pick och pack och sticka ner till grannen istället hmm....

Ser ni hur jag njuter där på vår altan? 

Nu tar jag och fångar dagen. Kramen på er!